Historiska och kulturella faktorer påverkar åsikterna om visning av fyraåringar

Fyraåringar får visas enligt det internationella reglementet, men i Tyskland, Österrike och Nederländerna gör man ett annat vägval. Hur kommer det sig att man gör olika? Den här kommentaren väger ihop olika vinklar och aspekter av frågan som lyfts (eller inte explicit lyfts) av de avelsledare och avelsvisare som delat sina perspektiv. Den är inte ett ställningstagande för eller mot, utan försöker belysa både för- och nackdelar och lyfta forskning med relevans i frågan. Vad tänker du i frågan? Dela gärna med oss!

Även flera av de som är positiva till att visa de fyraåringar som har lätt för sig, uttrycker en medvetenhet om att just det där som inte får hända – att hästar pressas över sin kapacitet – ändå förekommit

Historiska och kulturella faktorer

Samtalen med avelsledarna från Tyskland, Österrike, respektive Island och Sverige visar på olika inställning kring unga hästars mognad i de olika länderna. En förklaring till de olika förhållningssätten tycks helt enkelt vara historisk och kulturell, hur man brukar göra och alltid har gjort. Hästvälfärden, en av de stora frågorna inom ridsporten under senare år, kommer upp som en aspekt på olika sätt från de olika länderna, där alla i grunden är rörande överens om att ingen häst ska pressas över sin kapacitet oavsett ålder.

Men en annan strömning i tiden, den vetenskapliga förankringen, är mer oklar. Vi känner inte till den faktiska påverkan på hästvälfärden i form av hälsa och hållbarhet eftersom det inte är studerat. En studie på när tillväxtzonerna i skelettet sluts på islandshästar tyder på att skelettbenens tillväxtzoner i benen är slutna vid tre års ålder vilket innebär att skelettet skulle kunna klara en ökad belastning vid den åldern. En annan studie konstaterar att en avelsvisning innebär högintensivt arbete för hästarna men att ålder (de testade hästarna var 4–11 år) nästan inte hade någon betydelse för det arbetsfysiologiska svaret hos hästen. Båda dessa studier är dock tvärsnittsstudier, det vill säga utförda vid ett tillfälle utan någon uppföljning av hästarna över tid.

Från både svenskt och isländskt avelsledarhåll pekas på individer som tävlas framgångsrikt och som har en hög bedömning vid tidig ålder i bagaget som ett tecken på att tidig prestation och hållbarhet kan gå hand i hand. Men även om det förstås kan vara en indikation på ett sådant samband så är den bevisföringen behäftad med det som kallas selection bias eller urvalsfel. Om man bara tittar på de som lyckas, så ser man inte (det eventuella) bortfallet på vägen. För att få en bild som inte är behäftat med det urvalsfelet skulle man istället behöva titta från andra hållet, på de hästar som tränas med inriktning mot att visas som fyraåringar, och se hur det går för dem. Vad sker för bortfall längs vägen? Varför?

Även flera av de som är positiva till att visa de fyraåringar som har lätt för sig, uttrycker en medvetenhet om att just det där som inte får hända – att hästar pressas över sin kapacitet – ändå förekommit, med konsekvenser för vissa hästar. Som ett motmedel understryks vikten av god dialog mellan ägare och ryttare, liksom vikten av kunskap och att vara en hästmänniska som sätter hästen i första rummet.

Fysiskt och mental mognad

Vid en utblick i hästvärlden rids islandshästar, som vi vet, in förhållandevis sent: trav- och galopphästar börjar tränas som 1,5-åringar och kan tävla när de är två. SWA:s (Swedish Warmblood Association) utbildningsstege för unga hästar sträcker sig från 2,5 till 6 års ålder.

Intressant i sammanhanget är att just Tyskland – som inte tillåter visning av fyraåringar – är ett land som lagstiftat om när hästar får börja tränas, där gränsen drog vid 30 månaders ålder. I samband med lagstiftningen initierade man också ett omfattande forskningsprojekt för att undersöka från vilken ålder hästar (projektet omfattar varmblod och fullblod) är fysiskt och mentalt redo för träning. Lagstiftningen har redan påverkat visningen av unga (varmblods)hingstar i Tyskland, fullbloden har för närvarande en dispens att fortsätta tävla som unga under projektets löptid.

Att det tyskinitierade forskningsprojektet tittar på både fysisk och mental mognad är också i samklang med vad avelsvisarna säger – en häst ska inte bara ha kroppsligt lätt för sig utan också ett stabilt psyke för att kunna visas som fyraåring.

Särskilt talangfulla hästar, och tidig mognad

Ett återkommande tema från både avelsledare och avelsvisare är, i enlighet med statistiken (länk till del 3), att det är en väldigt liten andel av hästarna som kommer till visning som fyraåringar och att de som gör de utmärker sig tidigt genom att ha ovanligt lätt för sig. Här återkommer betydelsen av kunskap kring att se vilka hästar som är tidigt mogna, vilket sannolikt är en viktig distinktion. Visning av fyraåringar kan trots allt ha påverkan på tidpunkt för inridning och stegring av träning även för hästar som inte kommer till visning, genom att det får en sorts normerande verkan. Då finns det en poäng i att vara noggrann i hur man talar om tidig visning, och att det är undantaget/den särskilt talangfulla hästen som är redo för visning vid den åldern.

Om man vidgar utblicken ytterligare, till humanidrotten, så visar forskning på människor att överlappet mellan framgång som junior och framgång som senior är begränsat. Jämförelser mellan hästar och människor ska förstås inte dras för långt eftersom människor dels har fler psykologiska komponenter i sin idrottsutövning och dels inte är föremål för systematisk avel, men trots det kan vara intressant att nämna att man inom talangutveckling på människor talar om två effekter som påverkar ungas idrottsliga prestationer som inte är kopplade till prestationsförmågan i vuxen ålder: den relativa ålderseffekten och den relativa mognadseffekten.

Den relativa ålderseffekten handlar om att barn och ungdomar födda tidigt på året tenderar att vara mer framgångsrika i sina idrotter, just för att de är äldre än barn och ungdomar som är födda senare på året. Den här effekten har faktiskt studerats även på hästar, och specifikt på islandshästar i form av en kandidatuppsats med frågeställningen om det finns ett samband mellan födelsemånad och prestation vid avelsbedömning av fyra- och femåriga hästar. Där var svaret nej.

Den relativa mognadseffekten handlar om att olika individer utvecklas olika tidigt eller sent, och kan på människor handla om att jämnåriga ungdomar biologiskt sett kan ha kommit väldigt olika långt i sin utveckling vilket påverkar prestationen. Liksom människor utvecklas hästar olika, och en häst som är bättre än en annan som fyraåring behöver inte nödvändigtvis vara det som vuxen. Det kan vara viktigt att minnas när rutin blir allt viktigare i sporten, där talang inte bara ska finnas utan också förvaltas över tid.

Den ekonomiska aspekten och att nå avelsframsteg

Alla dessa vinklar: historia, kultur, hälsa, hållbarhet, fysisk och mental mognad, och sambandet mellan hög prestation tidigt och hög prestation på sikt handlar om det individuella perspektivet, med för- och nackdelar för den individuella hästen. En annan viktig fråga kopplad till avel handlar förstås om kollektivet, populationen. Vad är bra för rasen? Det är en på många sätt enklare fråga – för avelsframstegen är korta generationsintervall en fördel och informationsvärdet av tidig visning är högt, just för att en fyraåring inte tränats mycket innan en visning. Samtidigt finns det en potentiell nedsida på en mer abstrakt nivå, om det förekommer fall av hästar som pressas över sin kapacitet och om det skulle nagga den sociala licensen i kanten.

Till det kommer den ekonomiska frågan: för den som bedriver avel i syfte att den ska bära sig, blir också tidig mognad och möjlighet till tidig visning en fördel i sig, som sparar månader eller år av kostnader för häst och träning. Ur det perspektivet kan en selektion på individer som mognar tidigt vara fördelaktigt, förutsatt att det inte kommer med andra nackdelar.