Ny forskning – exteriör och träning påverkar islandshästens viktbärande förmåga

Doktoranden Denise Söderroos vid SLU ville besvara frågan i ett forskningsprojekt om islandshästens viktbärande förmåga, som Ridsport Island tidigare rapporterat om. Nu meddelar SLU, via ett pressmeddelande, att studien är avslutad. Forskningen visar att svaret inte är helt enkelt, men att man ser vissa mönster.

Det handlar om mer än bara kroppsvikt – proportioner, kondition och individuell kapacitet spelar också in när man ska bedöma hur mycket en islandshäst klarar av att bära. Med forskningen hoppas man kunna ge ryttare och uppfödare bättre verktyg för att matcha häst och ryttare på ett hållbart sätt.

Enligt tidigare studier gav en tyngre ryttare ett tydligare fysiologiskt svar hos hästen. Man har också kunnat se att vikten påverkat hästens rörelsemönster, och eventuellt hälsan och beteendet. Forskarna menar att detta är särskilt relevant för islandshästen, som är en relativt liten ras med sina cirka 140 cm i mankhöjd.

I den nyligen publicerade avhandlingen fick ägare till islandshästar som användes för turridning och hos ridskolor göra en subjektiv bedömning av hur väl varje häst fungerade i verksamheten.

Mankhöjd kan ha betydelse

Hästar med högre mankhöjd, rygghöjd och korshöjd uppfattades ha en bättre viktbärande förmåga än de mindre hästarna. Studien visade även att islandshästar som deltog i ett avelsvärderingstest generellt var högre framtill i mankhöjd i förhållande till baktill över rygg och kors samt att de hade en rakare rygglinje och lägre hull, jämfört med turridnings- och skolhästarna.

Stor variation mellan individer

För att mer objektivt studera sambandet mellan exteriör och viktbärande förmåga genomfördes ett uppsuttet viktbärande test i tölt där islandshästar bar 20, 25, 30, och 35 procent av sin kroppsvikt i fyra steg. Här kunde man se att de hästar som hade en bredare bröstvidd, en hög mankhöjd i förhållande till rygg- och korshöjd, en rak rygglinje och en mindre hasomkrets var associerade med ett lägre fysiologiskt svar. Däremot hade bredden på ryggen ingen betydelse, och variationen i viktbärande förmåga mellan individer med liknande träningsbakgrund var stor.

Uppsutten träning gav större viktbärande förmåga

Även träningens betydelse undersöktes. Efter en träningsperiod på sju veckor visade hästar som tränades med ryttare tecken på en förbättrad viktbärande förmåga, medan de som tränades utan ryttare snarare visade motsatt effekt. Detta indikerar att uppsutten träning är fördelaktig för viktbärande förmåga. 

I avhandlingen ingick även en studie som undersökte om det gick att uppskatta en hästs viktbärande förmåga med ett standardiserat arbetstest på rullmatta utan ryttare och vikter. Resultatet visade att ett sådant test förmodligen inte är lämpligt för detta ändamål. 

Sammanfattningsvis verkar både exteriör och träning påverka hästens viktbärande förmåga och denna kunskap kan fungera som en vägledning för olika verksamheter med häst, såsom för ridskola eller turridningsverksamhet. 

Källa: Sveriges Lantbruksuniversitet. Läs studien i sin helhet här.