Johan Häggberg: 2025 – en vändpunkt?

Sweden International Horse Show i år var en fantastisk tillställning. Att se Jamila Berg ta emot förstapriset i den bästa tölttävling som hållits i Sverige, i en prisutdelning som lånat pyrotekniken från en Amon Amarthkonsert, tillsammans med två helt likvärdiga kombattanter, var för mig en signal om att bättre tider stundar.

På samma sätt som när Caspar Logan Hegardt förvandlade sitt andra speedpasslöp till ett kort triumftåg, för att fira kombinationsguldet för andra VM:et i rad. Det är den air av fest vi behöver, genomfört av två av våra mest lysande egna produkter. Jag tror att jag såg Jamila rida femgång på SM som 9-åring. Caspar red pass så det rök redan som 14-åring på NM 2004. Lika driftiga. Lika ambitiösa, lika värdiga posterpersons för en ny tid. På varsin ganska gammal häst. Eller välbevarad, torde vara artigare. På så sätt visar de också värdet av träning, att tro på sitt material, hålla fast vid det, och lyckas. Det är en fin balansgång att vandra, att veta vad som är tillräckligt bra, och hålla i det – kontra att försöka förvandla en folkvagn till en Mercedes, av sentimentala orsaker.

På samma sätt kunde vi glädja oss åt våra unga tjejers framfart på passbanorna på VM. Säkra, snabba, och välridande. Men vi behöver stärka oss på ovalbanan. Totalt tre brons känns som att det är lite lite. Och innan tävlingarna i Schweiz började var det väl egentligen bara en reell vinstchans, Tekla i femgång. Men det var bara nära, inte tillräckligt. Tyvärr.

Men det finns alla möjligheter för framtiden. Islands som allra mest gyllene generation young riders är väl uppe i seniorklass nu? Så givet rätt material kan vi tampas i toppen. Och det finns satsningar som kommer att bära frukt. Men det behövs flera, i synnerhet bland seniorerna. Det vore oerhört glädjande om fler vågade gå hela vägen, och satsa fullt ut. Men det är svårt att köpa hästar av yttersta kvalitet. Det kräver öga, kontakter och den rätta ödmjukheten inför uppgiften. Och pengar. Men den manualen får vänta till ett annat tillfälle, även om det här var ett sådant år man gärna tänkte på framtiden.

Har man varit med ett tag så vet man också att saker tenderar att fluktuera väldigt snabbt, men för att saker och ting ska vända uppåt måste förutsättningarna finnas. Och det gör det nu. Det finns nya ekipage på gång. Det finns en vilja till förändring. Den långsamma stagnationen måste besegras. Men det kräver många små förändringar. För tillfället drar många krafter åt olika håll. Och sedan har vi en samhällsutveckling och ekonomi som vi överhuvudtaget inte kan styra över.

Vi har en islandshästvärld som frodas här i landet. Det är mycket undervisning, och många som är ambitiösa med att ta hit duktiga instruktörer. Det tävlas friskt. Vår genomsnittliga islandshästryttare är rätt duktig, skulle jag vilja påstå. Vårt förbund mår bättre, men är fortfarande ibland en showstopper. Jag sorterade handlingar inför SIF:s första årsmöte hemma på vårt köksbord. 1975, så min lojalitet är oomtvistlig. Men jag tycker ofta att synen på islandshästvärlden från förbunds- och föreningshåll blir för snäv. Det är på många sätt säkert jättebra att vi är med i Riksidrottsförbundet, men det är med glädje jag ser att aveln börjat ingå mer i sammanhanget igen. Det var en väldig styrka att ha aveln och sporten under samma paraply.

Vår islandshästvärld är så mycket mer än förbundet. För mig är förbundet en infrastruktur som så smidigt som möjligt ska serva hela islandshästvärlden, och se till att vissa standards upprätthålls. Därför bör man till exempel vara glad för att vi har professionella tävlingsarrangörer och inte sätta käppar i hjulet för dem. Om det i någon mening stjäl ryttare från föreningarnas tävlingar, så får föreningarna ställa sig frågan varför? Kanske faciliteterna behöver förbättras?

Det är också annorlunda tider vi lever i mot tidigare. Det är svårare att motivera till ideellt arbete, så föreningarna kanske måste vara smidiga och mer uppfinningsrika för att locka folk. Och allt som skapar intresse och aktivitet är av godo. Men det är så oerhört viktig att man som ledamot i förening och förbund är inlyssnande mot hela islandshästvärlden, och i synnerhet bör man skapa bättre samarbeten med dem som lever av detta. De är sannerligen inte konkurrenter. Underlätta, inte bromsa.

Jag var på mitt första GK-SM. En gång tidigare var jag bara på festen, i Romme 2014 tror jag det var. Det var en fantastisk fest, som avslutades i hotellets pool inpå småtimmarna. Nu var tävlingarna säkert mycket bättre (till och med riktigt fina, med högklassiga segrare i flera grenar), men fest? Inte en antydan. Zero. Zilch. Nothing. Nada.

Och så undrar vi varför det inte kommer folk på tävlingarna? Under ett antal år motarbetades det nästan att vi skulle ha kul på dem. I synnerhet under tiden som vi arbetade för att komma in i riksidrottsförbundet. Men professionalism är inte detsamma som präktighet. Lita på ryttarna, och låt alla andra ha kul natten lång. Lite längre än 12 som det var på SM i år. Om det är för ansträngande för dem som arrangerar tävlingen, vilket jag absolut köper, bilda en festkommitté. Det är rätt viktigt, tror jag.

Det som är häpnadsväckande med GK är det antal kilometer hästarna behöver springa, i synnerhet i finalerna i B-flokk. Det är, om jag tänker rätt, nästan 7 kilometer. Skrittpausen i mitten av ökade tölten känns rätt kosmetisk… Och under 2026 tänker man fortsätta med att kombinera GK med sport vid två av nivå 1:orna. De enda som har nytta av det är arrangören som får hyra ut stallar längre period och uttagningskommittén, som inte behöver förflytta sig. Förlorarna är hästarna, och våra prestationer på NM.

Det blir för en häst av bra kaliber en oerhört tuff tävling. Och min förmodan är att folk inte kommer att välja, om man inte känner sig oerhört trygg med sin NM-plats i någon av tävlingsformerna. Utan att vi kommer att se onödigt trötta och spända hästar. Låt de som vill satsa på NM i GK, ha en uttagningstävling. Så blir det heller inte leftovers från sporten, utan de som gör ett reflekterat val. Kolla med de bästa från GK-SM vad de vill satsa på, och fyll på från den enda uttagningstävlingen, tycker jag. Så får GK stå på egna fötter. Jag tror att prestationerna på NM kommer att vinna på det dessutom.