Gener visar om hästen kan gå barfota

Hästars hovkvalitet är av stor vikt för hur de fungerar som sporthästar. I dag har det blivit populärt att träna och tävla barfota inom flera grenar av hästsport, men kunskapen om vilka egenskaper som karaktäriserar slitstarka och oömma respektive ”dåliga” hovar, är mer bristfällig. Det finns inga verifierade biologiska eller fysikaliska mått för att beskriva hovkvalitet.

Inom travsporten finns stor erfarenhet av hästar som tävlar barfota, eftersom det gjorts regelmässigt sedan millennieskiftet. Utöver att hästarna blir snabbare av detta (i snitt 0,7 sekunder per kilometer) har man även upptäckt att alla hovar inte är tillräckligt slitstarka för upprepade barfotastarter. Bland problemen som kan uppstå finns ömhet eller sprickor, vilket kräver vila. Samtidigt har vissa hästars hovar tålt att tävla barfota ofta utan problem.

Studie vid SLU

Det är alltså av stort intresse att undersöka hovkvaliteten och få kännedom om vad som styr den. I en av de studier som gjorts kring detta vid SLU har forskarna undersökt om det finns medfödda skillnader i hovkvalitet. 

I studien ingick 18 svenska varmblodstravare som delades in i två grupper: den ena grupper hade tålt att tävla barfota minst tre gånger inom en månad, medan den andra bestod av hästar som behövde längre återhämtning mellan starterna. 

Alla tränades under liknande förhållanden vad gäller hovslagare, foder och träningsupplägg. Forskarna kunde därmed koncentrera sin uppmärksamhet på om det fanns några medfödda skillnader i hovkvalitet eller ej.

I hovens kronrand finns den tillväxtzon där ny hovvägg bildas, så därifrån togs vävnadsprov. Ur dessa kunde RNA-sekvensering göras, vilket visar vilka gener som är aktiva. 

Fem gener avgör

Då kunde man konstatera att det fanns tydliga skillnader mellan hästgrupperna: det fanns fem gener som stack ut stack ut mellan hästgrupperna. Dessa gener var ACCS, IRX2, TRAPPC6A, MT2A och SLC35F3. 

Dessa fem gener kan kopplas till hur hovvävnaden byggs upp. 

Grundläggande för hovens struktur är keratinfibrer med bindningar av svavel och spårämnen. 

Starka bindningar mellan fibrerna skapar hållbara hovar och även små skillnader i de biologiska processerna  kan få stor betydelse. 

I den här studien framkom att dessa skillnader bara fanns i ett fåtal gener. 

Forskarna vill nu gå vidare och försöka identifiera DNA-markörer. Då skulle
man få ett verktyg för att tidigt se vilka hästar som kommer att tåla att gå barfota och slipper att pröva sig fram och utsätta hästarna för onödigt slitage och smärta.

Dessutom skulle det gå att redan i uppfödarledet kunna välja att avla på individer med rätt genetiska förutsättningar för en slitstark hov.

Fotnot: Studien på travare: RNA-seq analysis identifies key genes enhancing hoof strength to withstand barefoot racing in Standardbred trotters, Doreen Schwochow et al, BMC Genomics. Studien finansierades av Stiftelsen Hästforskning.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2026.